Strax innan jul. Alla är supertrötta och det känns som mitt i natten när man kliver upp varje morgon. All energi är slut och depåerna gapar tomma. Förkylningen ger sig aldrig. Man tar dag för dag, minut för minut.

Alla andra tycks göra rätt saker och absolut säga rätt saker. Alla andra utom en själv. Jante klappar hårt och skoningslöst på stora porten till självkänslans hus och vill komma in och ta det allra sista av ens ork. Hans ork verkar aldrig sina, snarare öka..... Hur kan det komma sig? Livnär han sig på andras trötthet?

Jag tackar gulliga barn, goda arbetskamrater och vänliga nära och kära för att vi fixar detta tillsammans. Ibland önskar man att få vara en mullvad, slinka ner i underjorden och inte titta fram förrän det börjar ljusna igen. Sova och sova.

- Hörru herr Mullvad! Hur har du det därnere? Finns det plats för fler? Eller är det som i Betlehem? Jag kan ta stallet.

- Nej, svarar en mullrig röst. Skärp dig och ta dig i kragen!

- Okej. Några dagar till ska man väl orka. 22:a december är det vintersolståndet och sedan går det åt rätt håll.

Jag spänner hängslena och famlar efter kragen. Jag vet att den finns där bak någonstans.

Lena