Min arbetskompis Anneli vid prins Mios soffa i Tegnérlunden.

"Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de:

Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.

Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen...."

Så börjar sagan om Mio.

Tack och lov för vår rika sagoskatt och tack och lov för Astrid Lindgren som berikat den så.

Tack och lov för en arbetskompis som Anneli också! Lura bort den där förkylningen nu och pigga på dig, så du kan komma tillbaka till jobbet och uppleva slutet på sagan tillsammans med våra små guldkorn. Mio och Jum Jum är i riddar Katos borg nu och det är vrålspännande!