Om Emil i Lönneberga på ålderns höst beslutade sig för att bli lärare skulle han förstå små pojkars behov av att få finnas i samhället, deras behov av egna snickarbodar och täljknivar, och grisar och hönor. Han skulle förstå hur pappor ibland vrålar och skränar på sina söner och mammor som skriver hemliga dagböcker om allt elände som sker små gossebarn. Emil skulle också förstå vad en vuxen betyder för barn, den där Alfredvuxne som bara är, tuggar på grässtrån och sitter och fiskar en sen sommarkväll. Om Emil i Lönneberga vore lärare skulle han säkert hissa upp en och annan elev i flaggstången så att de kunde se längre än vad ögat nådde. Kanske skulle det bli flickorna som fick den möjligheten.

Dessa tankar som Anne-Marie Körling författat i sin blogg, får mig att längta efter att enkelt, rätt och slätt, sitta och tugga på ett grässtrå, meta lite, titta på flötet som guppar, bara vara närvarande, just precis där med någon liten kompis. Förnöjsamt ha tid att bara vara och fundera tillsammans...... Vara helt närvarande. Spana på vem som sitter i flaggstången idag.....

Just det önskar jag efter alla dessa hektiska dagar med omdömesskrivningar, utvecklingssamtal och möten.

Fröken Lena