Under tiden vi satt och övade oss i tålamod, tålamod och tålamod för att få se knipungarna hoppa ut från hålet i tallens högsta topp, passade koltratsens ungar på att flyga ut ur boet.

En första våghalsig, tonårsaktig och äventyrlig liten unge började kaxa runt bland veden och inom kort hade de övriga följt efter. Plötsligt var de bara borta.

Utanför knipans högt placerade bo cirklade mamman och lockade på sina små.

Vi väntade och väntade men till sist gav vi upp och for hem och nu har de antagligen hoppat och sakta promenerat ner till sjön allra redan. 

Hoppas de klarade sig från herr Kråka som satt på första parkett och väntade in sin middag. 

Vi hade i alla fall en ordentlig omgång av tålamodsövning i vår väntan på knipans ungar. En riktig knipövning!

Lena