En gång i tiden...

När min kära svärfar var 13 år gammal bodde han hela vintern i en sådan här timmerkoja. Han var yngst och fick därför komma sist fram till spisen och koka sin gröt. Jag undrar hur mycket han längtade hem, såg fram emot ett rent bad eller efter lite avkoppling och fritid. Hade han någon fritid? Undrar om han tyckte livet var orättvist och om han klagade över allt slit. Han fick komma hem till påsk.... Jag måste fråga honom hur det var då för 70 år sedan. Bara 70 år!

Ett arbetsredskap i skogen. Han drog fram timmerstockar och slet hårt på kroppen under hela dagarna. Fram till kälken skulle timret, för att hästarna skulle dra fram de fällda träden ur skogen. Jag imponeras över vad människan vill, kan och orkar. Vad tufft!

Tidigare, när han var ännu yngre och fortfarande gick i skolan, slog kyrkklockan en dag och alla barnen fick gå till kyrkan för att höra prästen berätta om att nu hade världskriget brutit ut. Vilken massmedieform på den tiden!

Det har hänt en hel del under en och två generationer och jag undrar vad min barn och barnbarn ska fundera på en gång i framtiden. En del saker blir säkert enklare, andra svårare. Ja, ett är ju säkert förstås! De kommer att minnas hur rädd jag var för ormar, höga höjder, datakrångel och tekniken som var för snabb för mig, hur långsam den än är/var. Ha ha! 

Jag försöker iallafall.

Jag vill, kan och vågar!

Lena